Min resa med Teo

Jag flyttade till Mexiko för att skapa mig ett friare, mindre inrutat liv än det jag levat i Sverige. Vad det skulle innebära att få barn här, hade jag inte funderat så mycket kring. Det var dags, jag var redo och när Teo kom upplevde jag det inte som Den Omvälvande Förändringen som alla talar om. Snarare var det bara en del av en räcka förändringar som påbörjats i och med att jag fattade beslutet att flytta hit.

Jag har aldrig ångrat mitt val av nytt hemland, har aldrig längtat tillbaka till Sverige eller varit nyfiken på att starta om i något annat land, men… När Teo var tre månader slog mig insikten att det frihetstörstande behov som lett mig till att skapa ett nytt liv här, skulle kunna leda till det exakt motsatta för honom. Och det stod helt klart att jag aldrig skulle kunna sätta honom i en vanlig skola här i Mexiko. Jag visste att varken han eller jag skulle klara det, och i den processen föddes två waldorfinspirerade skolor, ett dagis samt ett Agile Learning Center (se En skola från Scratch).

Att Teo var ett annorlunda barn märkte jag redan från början. Barn ska utvecklas i en specifik ordning: sitta, krypa, stå och gå. Inte krypa först och sedan sitta. Och tvåspråkiga barn ska enligt alla studier blanda ihop språken. Inte sära dem perfekt redan som bebis. Inte heller brukar barn be om att få lära sig ett tredje språk när de är nyss fyllda två. Eller ett fjärde när de inte ens är två och ett halvt. (Men där tog det stopp, för mamman klarade inte av fler!)

Teo tyckte inte om att leka med andra barn. Men han var väldigt kreativ och löste problem på ett annorlunda sätt än de andra. Samtidigt fick han fruktansvärda raseriutbrott för ”småsaker” – som att sömmen på sockorna skavde eller korvade sig – som hans pappa och jag stod helt handfallna inför.

När Teo skulle fylla sju, insåg vi att hans något excentriska personlighet inte var något annat än Aspergers syndrom. Det var en oerhörd lättnad att plötsligt kunna förstå och hantera Teo på ett helt annat sätt, samtidigt som Teo själv fick ord på varför han var annorlunda – vilket öppnade dörren till en djup självförståelse. Men på samma gång innebar det också en sorg och en rädsla: Teo kommer alltid att ha svårigheter som andra barn slipper. Och hur ska det bli för honom i framtiden? Vi bor i ett land där gemene man inte ens vet vad autism är, och i en delstat där man inte ens kan få sitt barn ordentligt diagnosticerat.

Det mest logiska för en utomstående, borde väl vara att vi flyttade ”hem” till Sverige och fick all den hjälp vi behöver. Men så enkelt är det inte. Sverige är inte hemma för Teo, och det är länge sedan det var det för mig. Inte heller är det så självklart att det är det som är bäst för oss. I Sverige skulle Teo tvingas in i ett skolsystem som inte fungerar för honom, och det mest troliga är att han skulle bli en ofrivillig hemmasittare med självförtroendet på botten. Det är inget jag någonsin tänker utsätta honom för. Här i Mexiko har vi en betydligt större frihet till inlärning på egna villkor, vilket i Teos fall innebär unschooling

Om detta och mycket annat tänker jag dela med mig av. Haka på!

DSC_0589

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s