Aspergers syndrom, Avskolning, På svenska

Teos frihetskrock med Sverige

Vart fjärde år har Teo och jag lyckats besöka Sverige, helt tack vare välvilliga föräldrar som gärna vill träffa sin dotter och sitt barnbarn. Det är inte lätt att överleva ekonomiskt i Mexiko, och en tur och retur över Atlanten är en ouppnåelig dröm för de flesta. Men i år var det så dags igen.

För mig känns det alltid väldigt märkligt att komma på besök. Å ena sidan känns det som om tiden stått stilla. Å den andra som att det har hänt massor. Å den tredje: jag blir konfunderad av blandningen av ett ultramodernt samhälle med väldigt bakåtsträvande tendenser.

Jag är medveten om att Teos och mitt liv är rätt radikalt. Jag driver mina alternativa antiskolprojekt helt utanför systemet samtidigt som Teo unschoolas. Vi har både rytm och rutin, men samtidigt en frihet som är fullkomligt omöjlig i Sverige. Vår livsstil bygger på en paradigm av frihet under ansvar. Vi har precis all frihet vi vill, men det innebär också att vi definitivt inte har samma materiella levnadsstandard som i Sverige – det är helt enkelt för dyrt. Ingen dammsugare, ingen diskmaskin, inga resor utomlands (förutom vart fjärde år till Sverige då!) osv. Inte heller kan jag få vare sig barnbidrag, vård av sjukt barn-peng, sjukförsäkring, a-kassa eller pension. Så jag som vuxen måste ta fullt ansvar för att våra liv fungerar, eftersom jag kan aldrig lita på att något slags välfärdssystem ska kicka in och ta över. Men, blir vi sjuka ringer vi doktorn och får en tid bums. Vi behöver inte vänta på att husläkaren ska ta emot oss på den enda dagen i veckan som är vigd åt det.

19989379_1575653532455832_4043191087530682567_n

För Teo har det alltid varit helt fantastiskt att komma till Sverige. Naturen, bärplockning, alla moderniteter, häftiga interaktiva muséer, maten (inte minst maten!) och det faktum att alla pratar svenska gör honom nästan yr i mössan av lycka.

Eftersom Teo aldrig varit i Sverige på vintern, har han aldrig sett snö, upplevt riktig kyla, eller det totalmörker som gör att jag får ångest bara av att tänka på det. Detta har lett till att han alltid haft en väldigt idealiserad bild av Sverige. Vad det skulle innebära för oss att bo där på riktigt, har han bara börjat greppa just i år. Inte så konstigt – nu är han elva, så hans intellekt är ju betydligt mer utvecklat. Dessutom är han nyfiken, frågvis och stundtals väldigt sugen på att bo i Sverige, vilket gör att han vill veta hur allt fungerar där.

Det som framför allt gör att Teo trivs så bra i mitt ursprungsland, är det svenska lynnet. Folk är diskreta, talar lågmält (till skillnad från honom själv!), ställer inga onödiga frågor och låter honom vara ifred. När han interagerar med vuxna, möts han av respekt och genuint intresse. Det är den totala motatsen till Mexiko, där folk är mycket mer ”på”, ställer frågor som för en svensk gränsar till fräcka, och framför allt inte behandlar unga människor som tänkande varelser. Ingen respekt där inte!

20245736_1582284965126022_8538196540009227640_n

Detta har gjort att Teo, sedan vår förra resa, då och då tjatat om att vi borde flytta till Sverige. När han var yngre och gick i den skola jag startat, försökte jag förklara för honom att om vi bodde i Sverige skulle vi nästan aldrig ses. Det är ju så verkligheten ser ut där. Upp och skutta, barnen ska till dagis och skola, och föräldrarna till jobbet. De vuxna slutar sent, så det måste även barnen göra. Sedan ska det hämtas, handlas, laga mat, äta… och plötsligt är det dags att gå till sängs!

Det var inte så Teo och jag levde, när han fortfarande gick i skolan. Han slutade klockan 2 på eftermiddagen, jag hämtade upp honom, vi åt lunch (Jäpp! I Mexiko äter man betydligt senare än i Sverige.), och sedan hade vi vår tid. Vi läste, gick till poolen, promenerade hunden, handlade ihop, och när jag jobbade med mina grejer, hade han sin egentid. Men vi var alltid fysiskt nära varandra. Så, när Teo började inse att vi knappt skulle ha någon tid ihop utöver helgerna, var han inte längre så säker på att det var en bra idé att flytta. Men helt övertygad var han inte.

Nu, när Teo på eget initiativ unschoolas, är dagarna hur fria som helst, men konceptet ”vi är fysiskt nära varandra nästan jämt” (förutom när jag är på mitt dagis och/eller han är med sin pappa) gäller fortfarande. Han strukturerar upp sina dagar som vem som helst som har den frihet vi har: gör det han känner för när han känner för det. Ibland sitter han helt fokuserat vid surfplattan och lär sig hur man bygger en primitiv hydda eller hur man gör en kniv av flinta. Han läser böcker, tränar på att langa i väg sin lilla yxa så att den fastnar i stubben, bygger häftiga legopistoler, lär sig allt om hur man gör om man vill starta en myrkoloni och sorterar in all information på Trello. Han tar sin hund på promenad. Hjälper till att laga mat när han är inspirerad och har lust till mammaenergi. Hänger med och handlar (för då får han åka på moppen och det älskar han: ”Mamma, jag föddes till att åka moppe!”), osv.19961562_1575625722458613_868477915585103085_n

Därför blev krocken med Sverige enorm denna gång vi var på besök. För insikten att barn och unga inte har rätt att forma och styra sin egen inlärning och sin egen tid, slog sönder hela hans bild av Sverige som ett vänligt och rättvist land. När jag förklarade att alla barn, utan undantag, måste gå i skolan, blev han helt chockad. ”Men, jag har ju Asperger”, sa han. ”Jag kan inte ha så mycket barn omkring mig. Och jag vill inte lära mig onödiga saker som någon annan bestämmer. Jag har aldrig lärt mig så mycket som sedan jag slutade skolan!” Jag förklarade vänligt att jag vet det, men att det vet man inte i Sverige, för där litar man varken på att barn och unga faktiskt själva vet vad de behöver, eller är förmögna att lära sig utan att någon konstant övervakar dem.

Jaha”, sa, Teo, ”men om jag bara inte gick till skolan då?” ”Ja du”, sa jag, ”då blir det knepigt”. Och så förklarade jag hur föräldrar som försöker hemskola eller unschoola sina barn blir belagda med vite, och att de faktiskt kan förlora sina barn eftersom de sociala myndigheterna på allvar tror att de vet bättre vad någon annans barn behöver, än föräldrarna själva. Teo bara gapade. Han tyckte det var hur auktoritärt och omodernt som helst.

Och visst är det märkligt. Mexiko är ett både odemokratiskt och autkoritärt samhälle. Men där finns ingen global kontroll. Det är omöjligt att hålla koll på alla barn som föds, eftersom många föds i hemmet och aldrig registreras. Så vilka barn som går i skolan eller inte vet man naturligtvis inte heller. Och om jag driver ett par små projekt utanför systemet är det ingen som kan komma åt mig för det. Den federala skollagen säger att det är varje förälders ansvar att se till att deras barn utbildas – inte att de skolas. Så de föräldrar som väljer att ha sina barn i mitt Agile Learning Center (Explora) bryter inte mot skollagen. De hävdar bara sin rätt att själva välja hur de vill låta utbilda sina barn.

Detta innebär en frihet som om den används ansvarsfullt gör att en sådan som jag kan göra det jag gör, och att Teo kan få unschoolas så mycket han vill. (Den andra sidan av myntet är en laglöshet som, i fel händer, leder till våld och grymhet. Och den varan finns det mycket av i Mexiko.)

Vad Teo insåg under denna resa, var att Sverige i mycket större utsträckning än han tidigare förstått, också är ett auktoritärt och odemokratiskt land – trots att det verkar så modernt och framåt på ytan. Svensk skolplikt tvingar in alla barn in i ett och samma system utan att ta i beaktning varje barns individuella behov. Och eftersom demokrati och jämlikhet tydligen enbart gäller människor över 18 år, har människor under 18 år inte något att säga till om i frågan. Utöver detta, finns där en kontrollapparat utan dess like, som gör att man liksom inte kan komma undan. Är du barn, har du väldigt många skyldigheter men ingen rätt eller möjlighet att påverka din situation. Och som förälder har man inte den yttersta makten att se till att ens barn får det hen behöver.

Teos slutsats blev att han inte tänker flytta till Sverige innan han fyllt 18. Jag är mycket tacksam för det, för hur mycket jag än älskar det landet, får jag med min radikala livsstil inte plats där. Och för tillfället inte Teo heller.

Väl hemma i Mexiko igen, utbrast han: ”Mamma! Jag älskar att bo i Mexiko! Vi har ett sånt underbart liv här!” Och det, mina vänner, har han helt rätt i.

IMG-20170729-WA0031

Annonser

3 reaktioner till “Teos frihetskrock med Sverige”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s