Aspergers syndrom, Avskolning

Sverige är ett ofritt land

Jag har på senare tiden funderat mycket på hur det skulle vara om Teo och jag bodde i Sverige. Och varje gång fylls jag med panikkänslor.

Den fina relation vi har utvecklat bygger på tillit och respekt åt bägge håll. Jag lyssnar på honom och accepterar hans behov och beslut, och han gör samma för mig. Bodde vi i Sverige skulle den relationen raseras väldigt snabbt, eftersom förhållningssättet skulle bli helt annat. Jag skulle nämligen tvingas göra något mot honom som går tvärtemot allt vad tillit och respekt heter.

Jag skulle tvingas sätta honom i skolan.

Jag har så svårt att förstå att det land jag växte upp i , det som jag brukar kalla Astrid Lindgren-landet, inte har kommit längre i arbetet för barns och ungdomars rättigheter, utan faktisk rent av ligger så mycket efter på det området.

Jag skulle ha trott att ett land som månar om att vara allmänt världssamvete, och som alltid marknadsför den mänskliga och jämlika barnomsorgen, fortfarande inte tillåter varken homeschooling eller unschooling. Med konsekvensen att tusentals barn är olagliga hemmasittare, alternativt far fruktansvärt illa i skolsystemet. Tanken att ”alla ska har rätt till skola och utbildning” har blivit till att ”alla måste gå i skolan” – oavsett om det är bra eller inte för dem. Allt i demokratins och jämlikhetens namn.

Det är bara det att det inte är särskilt jämlikt, eftersom alla lär sig på olika villkor, under olika omständigheter, har olika behov, intressen och rytm. Och demokratiskt skulle jag definitivt inte klassa det heller, eftersom de det handlar om inte får göra sina röster hörda. De är nämligen för unga och vet inte sitt eget bästa – enligt vuxna, som alltsomoftast (utan att ifrågasätta det) tycks tror att de är bättre och vet mer bara för att de är äldre.

När jag ser beslut som fattas över huvudet på barn (det kan gälla ålder för betyg, nationalprovs vara eller icke vara, skoltvång, kepsar eller ej, vad som ska inläras och när mm.) och den totala okunskap som råder på beslutsfattarnivå (allt från Skolverket till Regereingen) när det handlar om hur barn egentligen lär sig, blir jag mörkrädd. Beslut fattas baserat på förlegade normer och antaganden, samtidigt som vetenskapligt underlag konstant oberopas men inte uppdateras.

Och jag tänker att Sverige blivit ett osedvanligt ofritt land. Iallafall för barnen och ungdomarna. Men faktiskt även för mig som mamma eftersom jag i Sverige inte skulle kunna ge min son det han verkligen behöver och har rätt till: tillit och respekt.

Jag läser nästan dagligen inlägg från föräldrar med barn i behov, och varje gång tänker jag att det kanske är just den gruppen som skulle kunna lyckas få till en lagändring så att alla barn kan få utbildning på jämlika villkor. Men det är ett sjukt tungt lass att dra när man redan har en föräldraroll som är så mycket svårare än andra föräldrar. Som om det inte räckte, kan jag tänka. Och samtidigt är jag säker på att det inte skulle vara ens hälften så tufft om lagen såg annorlunda ut och andra inlärningsmöjligheter tilläts. Inget tjafs med inkompetenta skolledningar. Inget bråk med socialen. Inga ledsna barn som faktiskt bara reagerar hälsosamt i att fullständigt ohälsosamt och orättvist system.

När jag skrev min bok, skrev jag den för att alla samhällsintresserade skulle kunna få upp ögonen för att vårt skolsystem är förlegat och borde raseras för att ersättas av något som faktiskt fungerar. Jag skrev den inte med utgångspunkt av att vara mamma till en son med Aspergers syndrom. Vad jag dock har märkt, är att det som fungerar för min son, faktiskt också fungerar för andra barn. Att ha honom som måttstock eller termometer, har fallit väldigt väl ut (se Explora).

Jag misstänker att majoriteten av barn och ungdomar som diagnosticerats, inte bara skulle fungera väl utan även må väldigt bra i ett betydligt flexiblare system. Så vad är det som stoppar oss? Jo, kontrollbehov, okunskap och en stor rädsla för att tänka nytt och tänka om.

För våra barns och ungdomars skull anser jag att det börjar bli dags att utmana gamla sanningar. För vem vinner egentligen på att fortsätta på samma spår? I ett ofritt land finns det alltid fler förlorare än vinnare.

 

 

Annonser

5 reaktioner till “Sverige är ett ofritt land”

  1. Man behöver inte äns ha en diagnos för att skolsystemet vi har blir fel. Alla är olika oavsett diagnos eller ej. Men skolan kräver diagnos om det ska till någon anpassning där. Hade också tyckt det var lättare att få hemskola för då hade problemen inte handlat om ”vad är det för diagnos barnet har som tycker skolan är jobbig? ” ” nehe ingen foagnosy, då är det bara för barnet att anpassa sig efter våra mallar” fastän barnet inte när bra av dem form skolan är gjord efter.

    Gilla

  2. Problemet är inte landet i sig, utan att människorna i det är så himla hjärntvättade att saker och ting ska vara på ett visat sätt. Det finns liksom bara ett rätt sätt för dem och de tycker att de har rätt att bestämma över alla andra att det ska vara så. Sålänge folk tänker så här kan vi inte räkna med någon förändring. Har liksom du lämnat Sverige för att kunna unschoola.

    Liked by 1 person

    1. Håller helt med dig. Blir lika förvånad varenda gång jag besöker landet (i genomsnitt vart fjärde år). Det intressanta är att de TROR att de tänker självständigt, men märker inte att de tänker likadant som alla andra. Och när de ställs inför nya idéer finns ingen nyfikenhet, utan enbart stängda dörrar.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s