Okategoriserade

Ett år senare

Det är ett år sedan min son Teo och jag gemensamt fattade beslutet att han skulle sluta skolan. Han var då tio år gammal och fullkomligt vantrivdes – och detta trots att jag hade startat skolan i förhoppningen att den skulle passa honom.

Det var inget lätt beslut. Men utmaningen låg inte i en oro för hur det skulle gå för Teo i framtiden om han inte längre gick i skolan och kanske aldrig skulle få några slutbetyg. Inte heller låg den i någon rädsla för att han inte skulle lära sig något om han inte hade lektioner och lärare som så att säga styrde upp inlärningen. Den största utmaningen för mig var att släppa ett projekt jag ägnat många år att bygga upp. Stänga dörren och gå vidare, fast jag inte visste vart.

Jag hade under en längre tid läst om och studerat unschooling-rörelsen på håll. Jag  visste att det inte bara fanns en mängd familjer som såg till att skapa förutsättningarna för att deras barn skulle kunna lära sig det de ville och behövde. Det fanns dessutom skolor som var strukturerade på ett unschooling-sätt: demokratiska skolor som Sudbury och Agile Learning Centers.

Det gav mig styrka och mod att kunna ta steget fullt ut och börja lita på min son på ett helt nytt vis. Ett år senare vet jag att det har varit värt det. Teo har landat i sig själv och mognat fantastiskt mycket. Jag är en bättre och tryggare mamma. Och vår relation har djupnat på ett helt oanat sätt.

Jag hade hört att barn som lämnar skolsystemet ofta går igenom en ”deschooling process”. Det betyder att de helt enkelt behöver tid (ganska mycket tid) för att hela de sår som uppstått i ett system där vuxna bestämmer och där barn inte kan göra annat än att anstränga sig till sitt yttersta för att anpassa sig till läroplan, kursplaner, lärares metoder, klassrumsmiljö, toppstyrd kommunikation, mobbning osv. Ofta går deschooling processen via datorn och olika spel.

Jag var beredd på att det skulle ske i Teos fall med, men jag hade väldigt svårt att acceptera det. Jag bet ihop. Sa inget. Såg till att Teo och jag gick långa promenader med hans lilla hund för att han skulle få motion (det visade sig dessutom vara den bästa stunden för djupa konversationer!), att han hjäpte till att laga mat och att vi fortsatte läsa ihop.

Teo ville inte träffa någon av sina kompisar. Det gjorde mig förtvivlad men jag valde att respektera hans beslut. Det var uppenbart att han var inne i sin egen process.

Efter ett par månader av att känna mig lite lost, mindes jag att en av unschooling-principerna är att stötta barnet i hans eller hennes intressen: a maximum of support and a minimum of interference. Det betydde att jag, istället för att försöka få stopp på Teos dator- och spelintresse började intressera mig för vad det var han egentligen gjorde på datorn. Det blev uppenbart att Teo hade rätt bra koll på sin omgivning, för han sa: ”Mamma, sandbox games är inget för dig. Du kommer att gilla strategiska och analytiska spel bättre.” Och plötsligt satt vi och spelade Machinarium ihop och hade helt fantastiska stunder tillsammans.

Under det första halvåret kunde jag se att Teos engelska blev bättre och bättre. Den hade alltid varit bra, men helt utan vuxenhjälp började han plötsligt stava korrekt. Hans svenska ordförråd och stavning stärktes också oerhört eftersom han plöjde bok efter bok på Nextory. Och både via datorn och böckernas värld samlar han på sig information som han sedan har för vana att kontrollera med mig eller googla vidare på.

Under våra promenader brukar han berätta vad han läst, sett och hört och ställa frågor om sånt han inte känner till. Det kan handla om allt från huruvida andra världskriget och vietnamkriget är relaterade till varandra, till varför det finns dödsstraff eller om det inte vore bättre att jorden fick finnas till utan människor eftersom vi bara förstör den. Det har blivit helt uppenbart för mig att mitt barn som kan verka så världsfrånvänd i allra högsta grad intresserar sig för vad som sker – men på sitt eget sätt och sina egna villkor. Han prövar teorier, ifrågasätter, kritiserar och drar egna slutsatser på ett sätt som gläder mig innerligt.

I september öppnade mitt Agile Learning Center, Explora, som fungerar som en mycket uppgraderad variant av ett fritids. Det har hjälpt Teo oerhört i sin socialiseringsprocess. Han, liksom alla andra barn som går på Explora, fullkomligt älskar det! När jag frågar honom varför säger han att det är för att han får leka, vara fri och bestämma över sin egen tid och sina egna aktiviteter.

I oktober började Teo rita igen. I november kom legobitarna fram. Och nu, ett år senare, är han i full gång med att planera hur han ska kunna skapa en myrkoloni i ett akvarium (allt organiserar han på sitt Trello-konto). Och nu, i december, ber han om att få åka hem till sina kompisar och hänga hos dem.

Häromdagen gick vi på julmiddag hos mina vänner, och Teo var med utan att protestera. Efter en stund blev han trött och avvek. När vi så småningom cyklade hem sa han ”Mamma, jag känner mig så mycket vuxnare. Som att jag har mognat en massa. Jag vågar mer och kan mer. Jag känner mig stor.”

Och det är precis vad jag ser i honom också. Ett år har gått och min son är hel igen.

15672668_1367639273257260_8136981412477464165_n

 

 

Annonser

4 reaktioner till “Ett år senare”

  1. Åh, jag är så glad för er skull!! Du är en fantastisk mamma som gör allt för din sons lycka!! Så synd att det är olagligt i Sverige med homeschooling/ unschooling.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s