Aspergers syndrom, Avskolning, Om Teo, På svenska

Livet utanför ramarna

Det är många som frågar mig varför Teo ch jag inte flyttar hem. Med ”hem” menar de Sverige. Men Sverige är ju inte hemma för Teo. Trots att han talar, skriver och läser flytande svenska och är mer svensk i sitt sätt än mexikansk, är han ändå född och uppvuxen här i Mexiko.

Det var länge sedan jag tänkte på Sverige som hemma. Jag har levt nästan halva livet utomlands, och även om jag alltid känner att jag hör ihop med Sverige och har mitt ursprungsland att tacka för så mycket (jag skulle aldrig varit den jag är idag om jag inte vuxit upp just där), så är det en mängd saker som förändrats sedan jag bodde där. Det gör att jag oftast känner mig som en väldigt främmande fågel de gånger jag är på besök.

Men en sak har inte förändrats, och det är svårigheten att få leva sitt liv precis exakt just så som man vill. Utanför ramarna.

Det är fantastiskt att det finns gratis skola. Det borde det finnas i alla länder, och jag tycker verkligen att alla världens barn borde ha rätten att få gå i skolan. Men jag tycker också att de barn som inte vill, för de behöver något som skolan inte kan ge dem, borde ha rätten att slippa. Helst av allt skulle jag förstås önska att det fanns en skola som faktiskt kunde anpassas till allas behov. Men så är det inte.

Teo är en sådan som inte passar i en skola. Det blir nog lätt så för barn och ungdomar med Aspergers syndrom. Det spelar ingen roll hur liten skolan är. Fler än fem barn, och Teo tycker att det blir för mycket. Ansträngningen han måste göra för att stå ut en hel dag i andras sällskap, förstå och följa instruktioner, ja, bara det att behöva göra det läraren säger och inte det han själv vill, är enorm. Och hem brukade Teo komma helt slut, full av adrenalin efter att ha kontrollerat och tryckt ner sin frustration och ilska över allt han inte förstått, allt han missförstått och allt han tvingats anpassa sig till som går rakt mot hans natur. Så jag tog honom ur skolan som jag skapat för och åt honom. Livets ironi…

Numera är Teo hemma med mig eller hos sin pappa på dagarna. Visst har det varit en omställning för oss alla. Men plötsligt är Teo en annan kille, och den relation vi har djupnar för var dag. Nej, jag hemskolar honom inte. Jag ”avskolar” honom. Det innebär att jag litar på Teos kapacitet att lära sig det han vill och behöver när han vill och behöver det. Och jag finns där som resurs hela tiden.

Sedan Teo slutade skolan läser han 4-6 böcker varje vecka. På svenska. Han skriver på engelska varje dag. Vi går långa promenader på stranden och leker med hans hund. Ibland leker han med sina kompisar (en i taget, för fler än så orkar han inte med), men inte så ofta som jag skulle vilja – för Teo själv behöver inte socialisera lika mycket som jag. Vi handlar tillsammans (fast till marknaden åker jag ensam, för Teo storknar av alla lukterna), lagar mat ihop och har ett fantastiskt lugnt och berikande liv tillsammans. Ingen stress. Ingen press.

DSC_1166 DSC_1164 DSC_1877 IMG-20160119-WA0082

Så här skulle vi inte kunna leva om vi bodde i Sverige. Teo skulle vara tvungen att gå i en skola, oavsett om det var bra eller inte för honom.

Jag har tänkt mycket kring detta tema, och inser kontrollbehovet som konstant ligger och lurar:

  • Hur kan man som förälder veta att man tillgodoser sitt barns behov?
  • Hur kan Staten någonsin vara säker på att föräldrar kan tillgodose sina barns behov?
  • Hur kan man som förälder vara säker på att ens barns behov blir tillfredställda i skolan?
  • Hur kan Staten veta att barn får det de behöver i en skola?
  • Vilka rättigheter har en förälder?
  • Vilka rättigheter har ett barn?
  • Hur länge anses en förälder kapabel att kunna stå för allt barnet behöver och när anses det lämpligt att Staten tar över? På vilka grunder?
  • Under vilka förhållanden anses en förälder kapabel att kunna stå för allt barnet behöver och när anses det lämpligt att Staten tar över? På vilka grunder?
  • Vems rätt är det att utbilda barn?

Det finns inga enkla svar. Men jag vill hävda min rätt att som Teos mamma veta vad han behöver och mår bäst av.

Jag flyttade från Sverige innan jag fick Teo. Jag flydde inte landet som andra föräldrar har gjort och fortfarande tvingas göra just därför att de vill leva på ett sätt som inte är tillåtet i Sverige: lyssna på Skolministeriets fantastiska program De svenska skolflyktingarna. Men jag flyttar heller inte tillbaka, bland annat just på grund av detta. För här i Mexiko, kan vi leva våra liv precis som vi vill, helt utanför ramarna.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s