Mexiko och jag, På svenska

Rasismens godtycklighet

Det kan vara en chock att flytta till ett land som är så diametralt motsatt ens ursprungsland. Med tiden har jag vant mig vid att Mexiko är raka motsatsen till Sverige och att jag med andra ord också blir raka motsatsen till det jag är van vid. Ibland är det komiskt, andra gånger hemskt. Men det är alltid lika intressant. Inget är hugget i sten, allra minst bilden av vem jag själv är.

Människor som jag träffar för första gången i Sverige, brukar ofta utbrista:
Du ser så mexikaaaaansk ut!
Ingenting kunde vara mer fel.
Det finns ingenting mexikanskt med mitt utseende.

Fast det kan ju inte mina vänner veta.De vet ju inte hur mexikaner egentligen ser ut.
(Och Salma Hayek är halvlibanes, barasånivet.)

Naturligtvis vet jag ju att jag aldrig någonsin sett ”svensk” ut heller.
Om man nu med ”svensk” menar blå ögon och blont hår.

Sedan jag kom till Mexiko, har jag dessutom genomgått en mystisk förvandling:
att gå från att var kort och mörk, till att vara lång och… ljus.
La Güera
, kallar de mig. ”Den ljusa flickan”, betyder det ungefär.
Nej, det är inget skämt.
Det fick mig till en början att känna mig lite schizofren.

Vad som inte har förändrats är det faktum att jag inte ser ut som alla andra.

So, what´s the big deal?
Tja, förutom utanförskapskänslan, så har det varit väldigt förvirrande att gå från det ena till det andra. Och det är inte färgskalan det handlar om, utan hur skalan värdesätts.

Kanske är det bara de med ”osvenskt” utseende som vet, att det inte är direkt positivt i genetiskt homogena Sverige. Jag vet inte hur många gånger jag har fått genomlida följande dialog:

Var kommer du ifrån?
Stockholm, svarar jag.
Nej, men egentligen?
Eeeh, Täby, försöker jag.
Nej, men var är du född?
På Karolinska.
Ja men dina föräldrar då, var är de födda?När jag förklarar att mina föräldrar samt mor- och farföräldrar alla är födda och uppvuxna i Sverige, lyckas jag äntligen få slut på tjatandet.

Det är som om det vore väldigt viktigt att veta hur pass svensk jag är.
Som om det skulle förändra något.
Eller kanske förklara något, om varför jag ser ut eller beter mig som jag gör.
Vad vet jag?
Positivt har det i alla fall aldrig känts.

Men schizofrenin uppstod när jag flyttade till Mexiko.
Inte nog med att jag har gått från mörk till ljus.
Jag gjorde samtidigt en klassresa: från svartskalle till toppelit!!!
Jag?
Bland de utvalda?
De vita och snygga?

Det är klart att jag blev förvirrad.

När jag förklarar för mexikaner att jag i Sverige inte är La Güera, utan La Morena (den mörka) så sätter de i halsen. De tycker att det är jättekomiskt.
Det gör jag också, någonstans.
Fast mest av allt, tycker jag att hela grejen är absurd.

Det vore så skönt om inte hår- ögon- eller hudfärg spelade någon roll.
Det är en sån otroligt godtycklig grund att basera åsikter och omdömen på.
Dessutom är det helt uppenbart väldigt relativt.
Ljus här, mörk där.
Lite lagom schizat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s