Mexiko och jag, Om Teo, På svenska

Agent 007

Det  har gått många år sedan jag skrev den här bloggen, men den visar hur vi levde under våra år i Oaxaca stad fram till flytten ner till Puerto Escondido år 2012.

-La Viguera, Santa Rosa, el Aeropuerto, Cinco Señores, El Tule, Huyapan…

Radion räknar upp alla ställen, dessvärre samtliga knutpunkter, där blockaderna kommer att börja klockan nio på morgonen.

Vardag i Oaxaca.

Paniken väller först upp helt okontrollerat.
Hur ska jag kunna ta Teo till dagis?
Och hur ska jag komma fram till jobbet?

Dessa helvetes blockader!

-Skynda dig Teo, vi har jättebråttom! Det är blockader igen, klä på dig så snabbt du bara kan, vi måste åka NU!

Ett samtal till en kompis för att förvarna. Hon tar tacksamt emot tipset.
Ett annat samtal till Teos fröken för att hon ska veta varför förmodligen alla familjer kommer att komma sent – om hon inte redan visste det.

Och så iväg!
Teo och jag far fram på vår landsväg och dammet yr, faktiskt på ett ganska tufft sätt.
Det känns som om vi är med i ett rally.
Teo sjunger:
-Rory, en racerbil. Rory, bilarnas bil.

Blockader. Bussar ställs upp på vägarna och stänger av framfarten. Ibland är det helt omöjligt att komma fram. De skär av alla viktiga vägar på exakt samma tid. Andra gånger lämnas vissa vägar öppna. Men dem måste man leta efter, och de är ALLTID omvägar.

Oftast är det lärarna som är ute i farten.
Ibland är det andra grupper. Taxichaufförerna. Bussbolagen.

Mig kvittar det fullständigt. Det blir ju ändå bara samma sak.
Antingen sitter man fast en dag i trafiken eller så stannar man hemma och tvingas avboka alla sina åtaganden.

Jag skulle ju kunna stanna hemma med Teo. Men något i mig säger ÅK!
Så åker gör vi, fort fort fort.

Teo tycker att det är lite ballt. Som ett äventyr. Och det hakar jag gärna på.
Jag känner att jag är James Bond som måste köra under en kollapsad bro, farligt nära mellan husväggar eller på randen av ett stup.

Jäklar! Bron är avstängd. Höger eller vänster?
Höger. Snabbt snabbt.
YES!!! En annan bro är öppen. Jag susar över den. Teo jublar.
Kommer in i stan. Jag är inte alls på väg dit, men det spelar ingen roll. Bilen rullar fortfarande och jag letar efter alternativa vägar.

-Är vi riktigt borttappade nu mammi? undrar Teo. Det är hans favoritlek.
-Ja gubben, nu är vi helt vilse.
Åh, vad bra! säger Teo. Måste vi kanske sova under ett träd?
-Ja, det måste vi helt säkert, svarar jag och känner att paniken är borta. Det här är bara spännande.

Wow! Jag håller på att klara det. Kommer in på en central gata och den är öppen: hurra!
Otroligt men sant: vi kommer fram till dagis och dessutom i tid.

Och jag känner mig märkligt upprymd.
Det är så… befriande att få min rutin utmanad.

Underligt.

Mina cirklar rubbas.
Jag är känner att jag lever.
Agent 007 i Oaxaca.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s